Somna med Henrik

00:00 Hej och välkommen till Somna med Henrik Din tjatiga käft Din pratiga präst i natten Det är jag som är Henrik Och det är du som är somna Och det är som det är Det som händer, händer Och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. 00:39 Nu börjar vi. 00:59 Hej, somna. 01:02 Hej, vad solbränd du har blivit. 01:05 Och vad du har vuxit sen sist. 01:09 Det har hänt massor i ditt liv, det ser jag ju. 01:13 Du har ju öppnat nya dörrar. 01:18 Sett nya saker. Ställt nya frågor. 01:22 Bett om nya saker. 01:24 Och skrapat upp knän och armbågar och buk. 01:31 När du har ramlat på grusvägar. När du har gjort... 01:36 När du har sladdat med cykeln. Och haft tävling. 01:43 När jag var liten så... Hade jag ju... Alltså jag är ju alltså född i en tid som... När internet inte fanns. Förstår du det? Kan du förstå det? 01:56 Fattar du det? 01:58 Eller... 02:01 Att jag är en gammal, gammal, urgammal. Nu ska jag inte hålla på och tjata om att jag är gammal hela tiden. Jag fick nyligen höra att jag pratade för mycket om min ålder. Och att det är tjatigt och att jag som straff för detta ska spikas upp på byatavlan. 02:19 Och göras processen kort med... 02:25 Men då när jag var liten då i alla fall så fanns inte internet. Och det gjorde att man fick liksom roa sig på andra sätt. Och det innebar bland annat då att vi hade, eftersom jag är född i en liten by i ett av världens hörn, så hade vi sladdtävling med cyklarna. 02:49 Det är lätt att romantisera tycker jag en sån där uppväxt. 02:54 Det är lätt att romantisera att det var så bra allting. 02:59 Men det var det ju inte allting. 03:03 Men jag minns att jag cyklade överallt. 03:12 Jag ska berätta två minnen som jag relaterade till både skrapsår som var min första ingång i det här och cyklar och barndom och den där lilla byn som hette Hökviken och låg utanför en annan liten by som ändå var lite större som hette Linghed. Om du frågar Linghetsborna så var ju Hökviken en del av Linghed. Men Hökviksborna var ju lite stolta då. 03:41 Fast det vet väl inte jag något om. 03:43 Men i alla fall. 03:46 Det första minnet det var då att man hade cykeln överallt. 03:51 Jag kanske var åtta år. Det är möjligt att jag har berättat det här förut tillsammans med Henrik. 03:57 Men vi skulle då cykla. 04:00 Eller jag skulle leta upp vad min... Alltså vi hade en kompis då i början i den här lilla byn. Vi flyttade dit 1982. För att min pappa... 04:11 Min mamma och pappa blev vräkta från huset där de bodde för att de hade misskött sig och klättrat på spaljerna. 04:20 Pappa och mamma var ju väldigt våldsamma och bråkiga. 04:29 Nej, förlåt. Det var de inte då. De blev utslängda därför att han vid hyrdag var en av myndigheterna kallad douchebag. 04:37 och vi blev då utslängda 1981-82 när jag skulle fylla sju år och så flyttade vi då till Högviken och vi barn tyckte att det här var allatiders och pappa fick ett jobb på biblioteket i Svärdsjö som var en grannby och då hade jag ju och David lärt oss cykla, David är två år yngre än jag och vi Vi åkte runt i den här byn. 05:11 Det fanns bara ett till barn i den här byn. Han hette Hans Olof. Eller han heter väl Hans Olof. Jag vet inte vad som hände med honom. 05:19 Hans Olof. 05:21 Alltså det var ju så här somna förstår du. 05:24 Att när vi kom till den här byn. 05:27 Då var det alltså bara gamla människor där. 05:30 Och det här var ju människor som antagligen var födda. 05:33 Tidigt tidigt 1900-tal. Kanske till och med slutet på 1800-talet. 05:41 Det var riktigt riktigt gamla människor. 05:47 Och. 05:48 Det har jag tänkt på nu i det sista. 05:53 Att de var så gamla att de antagligen sett 1800-talet. 06:05 Åtminstone föddes precis i svansen av det. 06:09 I alla fall så var alla gamla där då ganska ensamma tror jag. För när det kom barn, det vill säga jag, David och Hans Olof, vi var ju de enda barnen då. Erika var född också, min lilla syster. Hon är ju fyra årigare än jag. Men hon var ju liten, liten. Så hon var ju inte med på Davids mina eskapader. 06:26 Och vi cyklade ju runt bland alla husen. Och Hans Olof visade oss. Och han gick ju som barn i gården. In i alla husen. 06:35 Ingen låste ju dörrarna och sånt. Det var ju en helt ny grej för mig. När jag blev vuxen. Och märkte att folk låser om sig. För det var ju aldrig någon som låste. Och sånt är ju lätt att romantisera. 06:48 I alla fall så. 06:49 Var ju alla gamla då väldigt glada när vi kom. 06:54 Där var. 06:57 Vad hette de? Alma. 07:01 Hon hade sin man också. De var ju två gamla. Det var de enda som var par. Alla andra var ensamstående. Enklingar eller enkor. 07:10 Frida. Irma. Alma. 07:16 Gösta. 07:18 Och Jean, han heter väl Sian antar jag, men Jean, Jean var vi lite rädda för och smög bara på för honom var han inte välkommen in till. Men Gösta till exempel, alltid när vi lekte utanför på hans gårdsplan, då kom han ut och ställde sig på trappan och så sa han, kom in ska ni få en karmell. 07:37 Och det betyder då att kom in ska ni få en karamell. Och det var ingen som höjde några ögonbryn över att den här mannen bjöd in oss på godis. 07:45 Det var ingen som sa att det där ska ni undvika eller så. 07:49 Och där inne fick vi en karamell var. 07:55 Och sen ville han att vi skulle sitta vid hans köksbord och berätta om våra liv. Han ville veta hur mina föräldrar, vad de gjorde på gården och så. 08:04 Gösta var väl antagligen uppvuxen i den här lilla byn och han var ju uppåt 85-90 någonting. Och ville väl naturligtvis veta vad de här nyinflyttade människorna hade för sig. Och mamma och pappa köpte ju då djur. 08:17 Jätter och får och sånt bland annat. Och kor och sånt. Och då tyckte han det var så roligt. För min mamma hade döpt en av bockkillingarna. Vi hade väl en bock. 08:32 Eller om det var ett får. Vi hade en fårhanar. 08:44 Bagge, förlåt. Jag hade en bagge som pappa och mamma döpte till Wilhelm Erövraren. 08:51 Det tyckte jag just då var väldigt roligt att vi hade döpt ett får till en bagge till Wilhelm Erövraren. Och sen hade vi då en bock som mamma hade bestämt skulle heta Bucky Bannen. 09:03 Jag visste inte vad det betydde. Men mamma var ju väldigt fascinerad av de här nya dialekterna som vi fick då i den här jättelilla byn. I utkanten av allting. 09:17 Och då skrattade Gösta så han grät och slog handflatan jättehårt i bordet så det skallrade i koppar och sånt. Han tyckte det var så kul att vi hade döpt djuren. 09:30 För honom var väl djur, kanske inte riktigt. Det var väl mer av brukskaraktär. 09:36 Men vi hade en box som hette Bucky Bannen. 09:39 Och som sagt, jag vet inte vad det betyder. Det kanske var någon fräckis eller något som han tyckte var roligt. Men mamma tyckte att det lät exotiskt, tror jag. 09:50 I alla fall. Så cyklar vi då runt omkring. Och en dag så skulle jag... 09:57 Leta upp David och Hans Solov. För de var ute på byn någonstans. 10:02 Och jag var väl åtta år. Det betyder att David var sex år kanske. 10:08 Och Hans Solov som då var ett år äldre tror jag än David. Han var då sju. Och... 10:15 Då var det ju så här, man kunde inte se var folk var. 10:18 Det är svårt att föreställa sig en tid när man inte kunde ringa någon och fråga, vad är du? Utan man var ju tvungen att ut och leta på byn då. 10:25 Och då gjorde jag det. Och längst med det som vi kallade för stora vägen. 10:30 Det var egentligen bara en enda lång... 10:33 oljegrusväg som var upphöjd genom åkerlandskapet. Stora vägen var ju ett hån eftersom det åkte en bil om dagen på den vägen. Men den ledde liksom bort till en annan liten grupp med hus i högviken. 10:45 Och ute på åkarna stod det sådana ogästvänliga stensamlingar som Inlandsisen har ställt där och som sedan har bestämt sig att här runt här får du ha din åkerjord men du kan inte odla här och de här stenarna med omgivande sly och träd och sånt det var ju väldigt spännande för oss att leka och klättra i de där så jag letade där och så plötsligt såg jag Davids och Hans-Olofs cyklar som tog slängda på vägen bara på stora vägen och en stövel En lerig stövel. 11:26 Och... Inget mer. 11:31 Och jag fattar inte vad det här var. 11:33 Så jag cyklade hem till Hans-Olof. Jag har säkert berättat det här förut. Under alla åren... Så gick jag in. Man gick ju bara in också. 11:45 Och då möttes jag av Majt. Hans-Olofs mamma. Och hon sa... 11:52 Jag frågade, är David här? Ja, han är här. Det har hänt en liten... Nej, hon sa ingenting. Ja, de är här. Och då kom David och Hans Solov ut. Då hade de varit i badrummet och duschat av sig. 12:04 De var alldeles blöta och skälvande. 12:08 Och någonting hade hänt, jag förstod ju det. 12:11 Och då sa jag, vad är det som har hänt David? Och David tittar på mig med små skrämda ögon. Det är svårt att tänka på det idag när David är en vuxen man. Mycket större och starkare än jag. Det är ju konstigt att tänka på honom som den där lilla pojken som har varit med om det här fasansfulla. 12:32 Men... 12:34 Han tittade på mig i alla fall med skälvande underläpp. Och så sa jag, vad har hänt David? Och då sa Majt, ja det har varit på Dalmål då. Ja det har varit en liten olycka. 12:45 Och då började David gråta högt och innerligt. 12:50 Och jag försökte liksom pussla ihop vad som har hänt då. Det som har hänt var. 12:59 Att de hade gått ut i diket som var utanför vägen. Och där var det lera då. 13:06 De hade haft gummistövlar. 13:08 Där skulle de ha klaffs omkring då. Men leran hade varit väldigt, väldigt djup, jättedjup. Så de hade sjunkit ner och fastnat i leran. 13:18 Och David, jag kan inte säga hur det är nu att fråga honom om han har minnen av det här. Men han berättade för mig då att de hade sjunkit ner ända till halsen. Det kan ju vara en överdrift förstås. Men de hade i alla fall fastnat och blivit väldigt rädda. Och det hade väl kunnat gå illa med tanke på att det inte rördes några människor där. 13:38 Men då hade det ju kommit en farbror då. En gubbe som det sades. Och han hade då dragit upp dem ur diket. 13:47 Och sen hade de då sprungit hem till Hans Olof som bodde några 50 meter därifrån typ. 13:54 Det var min första berättelse om cyklar och barndom. 13:58 Den andra, den var min kompis Pontus. Jag håller på och... Nej, vi ropar en massa människor här. Jag hoppas ingen tajla upp. 14:07 Men vi som bodde i den här byn då... Nu är det fast forward flera, flera år. Här är vi tonåringar. 14:15 Och David och jag har två kompisar som heter Pontus och Stefan som är i våran ålder. 14:22 Och de... 14:25 Vi är med dem då. När vi är lediga. I skolan är det annat. 14:31 David går ju i en klass. Pontus och Stefan. 14:35 Jag vet inte om de också var ett år äldre. Alltså mitt emellan mig och David. Jag kommer inte ihåg. Gud vad jobbigt att jag inte kommer ihåg. 14:42 Men Pontus och Stefan i alla fall har. 14:45 Vi hänger när vi är lediga. 14:49 Och i skolan är vi ju som främlingar kan man säga. Eftersom vi går i olika klasser och jag går i högstadiet. Och för mig är det ju min värsta tid just nu, just här. 14:59 Men på helger och sånt så hade vi ändå kul. Och då hade vi någon sommar då. 15:04 Då hade vi sladdtävling med cyklarna. 15:09 Och då hade vi... Du vet, om du inte har sladdat med en cykel på en grusväg någon gång så går det till ungefär så här. Man cyklar och trampar utav bara helvetus. 15:23 Och sen så tvärnitar man och svänger. Och då åker bakhjulet vidare. 15:29 Och så mätte man av sladdspåren i gruset vem som hade gjort de längsta, de mest fulländade halvcirklarna, semicirklarna. 15:39 Och så var man ju väldigt nöjd med sitt resultat då, i förekommande fall. 15:45 Och Pontus han hade då, för det här var en sommar då, han hade jeans. Sån här jeans-shorts, avklippta jeans. Och ingenting mer. Och vi hade sladdtävling på grusvägen. 15:59 Som ledde hem till mig och David och alla andra barnen. 16:02 Och Pontus gjorde en alldeles för lång sladd. 16:07 Hans sladd slog knut på sig själv och han ramlade av cykeln på mage på den här grusvägen i full kareta. Han sa ingenting. 16:20 Han var alldeles tyst. Han linkade hem. Ledde cykeln. Och det här när man var barn. När någon kompis råkade illa ut. 16:28 Det var verkligen. Det blev liksom tyst på ett sätt som det inte skulle bli nu. Alltså för en vuxen. Om jag hade haft en kompis som hade ramlat av cykeln på det sättet. Då hade jag sagt. Åh herregud hur gick det? Kan jag göra någonting? Men vi liksom bara stod där och sa. Oj shit Pontus. Typ något sånt. Och han linkade hem då. Förnedrad. 16:48 Och vi stod far på den här vägen, petade i sanden med våra skor och undrade vad vi skulle göra. 16:55 Till slut bestämde vi oss för att vi skulle gå hem till Pontus och kolla om han var okej. 17:03 Och då öppnade vi dörren och då hörde vi ljudet av en dusch på andra våningen och Pontus röst som grät från hjärtat då. 17:15 För han hade ju skrapat upp hela sig. Och så kom Pontus mamma. Och så sa hon. Jag tror inte Pontus kan leka mer idag. 17:25 Och vi nickade tyst. Och gick vidare. 17:31 Okej. 17:34 Så det var det som... Tack för att du har lyssnat. Nu är det slut på avsnittet. SK Ebar. 17:42 Det är faktiskt 42 minuter kvar av det här. 17:46 Det är första gången som jag är tillbaka efter sommaren. Det är min första arbetsdag skulle man kunna säga. 17:56 Och nu ska jag berätta om allt jag har gjort i sommar. Och du får själv avgöra vad som är sant och vad som är falskt. För det kommer att vara det kommer att förekomma båda här. 18:12 Så. 18:14 Jag har varit i Köpenhamn med Harriet. 18:18 Och vi har alltså så här. 18:22 Harriet är väldigt intresserad av second hand butiker. 18:28 Hon är väldigt väldigt intresserad Av att hitta en unik stil och så. 18:37 Och hon är ju väldigt initierad och duktig. 18:44 Det är fascinerande att se sitt barn- Som från början har varit någon typ av embryotisk liten grej man har hundra procent ett ansvar för i var och vartannat ögonblick. 19:02 Till någon som man springer efter för att hålla jämna steg med när hon navigerar olika vintagebutiker i Köpenhamn. 19:11 Och jag känner att det är på sista refrängen nu, den här rollen jag har i hennes liv, den jag ändå är viktig på något vis att ha med. 19:23 Inte minst för att jag har betalt för alltihop. 19:27 Det är ju kanske en av de viktiga storsakerna till att jag är med. Det är väl fortfarande också så att hon tycker att det är tryggt att ha mig med. Hon vill ha mig med. Även om hon kanske helst av allt skulle vilja ha med en kompis istället. 19:41 Men hon är liksom... 19:46 Det är verkligen den sista tiden nu så känner jag för mig att vara den sortens pappa. 19:56 Och det är så konstigt, så konstigt. 20:02 Att vara den, att ha den situationen, att ha den rollen. 20:07 Varken eller liksom. 20:11 Och vi har varit i Köpenhamn förut. Harriet är ju ganska berest vid det här laget. 20:17 Förr hade vi alltid tradition, hon och jag. Eller alltid, nu ska jag säga det. Jag och Harriet har haft två stycken rese-traditioner. 20:28 Den första var att vi åkte till Kolmårdens djurpark varje sommar, bara hon och jag, och bodde över där på hotell. 20:41 Det spelade ut sin roll ganska snabbt. 20:44 Nu vill hon inte alls dit och inte jag heller egentligen. Det är bara en massa gåknatande och tittande på olika djur och i förekommande fall karuseller. Men det sammanföll med en tid i mitt liv när jag började göra upp med gamla rädslor. 21:03 Till exempel min rädsla för karuseller. Så några av mina första trevande försök att åka karusell sammanfaller då med att jag och Harry tog sig till kolmården. 21:16 Och sen började vi åka till London, hon och jag. 21:19 Och det har vi gjort några gånger. Men nu är hon trött på London och jag är ju väldigt, väldigt trött på London. Åtminstone trött på London i det avseende. Spendera några dagar där tillsammans med en tonåring. 21:33 Därför att... 21:36 det blir väldigt dyrt allting och det är också mycket Oxford Street som för dig som kanske är obekant med den största turistgatan i London så är det bara shopping och bara navigera genom väggar av människor Det saknar jag inte. Så nu har vi då tänkt, eller den här sommaren åkte vi till Köpenhamn istället och vi hade tänkt att vi skulle åka till Berlin först men så blev det så himla varmt i Tyskland och så kände jag att jag, jag tror inte att jag orkar Sitta i en situation där det är alldeles för varmt och man har ingenstans att ta vägen. 22:21 Så jag övertalade henne att vi skulle åka till Berlin. Först tänkte vi Amsterdam också. Och innan du nu rusar iväg och skriker ifrån botten av ditt hjärta. 22:31 Att du går upp i kyrktornstoppen och skriker ut. Förstår du vilket liv du lever Henrik som kan sitta och välja och vraka mellan olika resmål. 22:40 Så jag ville bara säga att det är väl medveten om. 22:44 Jag är själv inte uppvuxen så ju. 22:47 Ja, och vi åkte aldrig någonstans när jag var liten. På sommarloven. 22:52 Vi var bara hemma hela tiden. 22:55 Och om vi reste någonstans så var det till Västergötland till pappas morbror Yngve. Eller min farmor när hon levde. 23:02 Ibland så fick jag och David åka med mormor och morfar till typ Öland eller något. 23:09 Men det var ju det. 23:13 Så jag vet att detta är en lyx. 23:16 Det var en person i min närhet som lite bäskt uttalade sig om detta härom sistens. 23:24 Det är orättvist. Och så känner jag lite grann att ja, det är det ju. Men vad ska vi göra åt saken då? 23:33 Jag tycker att det är så svårt det där med människors... 23:37 När människor säger det... För ibland när jag pratar om mitt jobb också så får jag också höra det där ibland. Fattar du vilken lyx det är? 23:45 Men vad betyder det när man säger så? 23:48 Betyder det att jag ska hålla tyst om mitt liv? 23:52 Eller betyder det att den personen som säger det är avundsjuk och bitter- Över att livet inte blev så för henne. Eller att val som henne har gjort i livet har lett henne någon annanstans. Nu sa jag henne för att det blev henne och henne. 24:10 Men ja, du förstår. Jag menar inte nödvändigtvis att den personen i min närhet som nyligen lite gnälligt uttalade sig om att jag och Harriet åker iväg till olika ställen. nödvändigtvis är av honkön. Jag vill hålla det helt och hållet anonymiserat, även om jag snobblat på mina egna ord här. 24:36 Men jag har alltid haft så svårt för den där typen av... 24:42 Jag kan förstå och relatera till avundsjuka. 24:47 Och jag kan också förstå och relatera till att man kan uppfatta det som lite vulgärt att helt fåsfritt bara babbla om sitt lyxiga liv. 24:59 Men det måste ju för högerfara finnas gradskillnader där. 25:06 Och jag har alltid haft väldigt svårt för människor som säger rakt ut det de upplever sig avundsjuka på eller stör sig på. 25:17 Jag kan tycka just det där med jobbet till exempel. Jag har fått höra några gånger då att du ska veta vilket lyxigt liv du lever. 25:29 Och så lever minns han inte jag. 25:33 Och då kan jag ibland känna, vad är det jag ska känna här exakt? 25:37 Antingen så är det så enkelt att den här personen vill att jag ska vara tyst bara. Inte säga någonting. 25:43 Inte berätta om mitt liv. 25:45 Och då blir det väldigt tråkigt allting. För vad ska vi prata om då? Den personen berättar om sitt och jag berättar om mitt. Men då ska jag vara tyst. Eller ska jag bara låtsas att jag lever ett annat sorts liv? 25:59 Eller så är det bara så att det finns någon typ av idé om att det finns någon styrande ödesgudinna som har varit orättvis mot den här personen som upplever sig orättvis behandla då. 26:12 Någon som har en ödesgrinna som har sagt Henrik ska få det här men inte du Laubers Braupend som skulle kunna vara namnet på den här personen då. 26:22 Det blir så svårt för att jag har ju hamnat där jag har hamnat för att jag har gjort val i livet som jag har gjort. 26:33 Och de är mina egna val och mina egna försök och mina egna misslyckanden och tillkortakommanden och Och segrar. 26:45 Livet är ju liksom inte och nu menar jag absolut inte att varje människa är sin egen lyckas med in absurdum. Vi lever ju i en kontext naturligtvis och människor blir orättvist behandlade och får inte samma möjligheter. 27:04 Men jag har ju gjort det här åt mig själv. 27:11 Det jag vill säga. Gör det själv då. Så vill jag säga. 27:16 Så den här personen som då tyckte det var lite. Jag tyckte det var orättvist då att jag åker utomlands med Harriet. 27:24 Så vill jag säga. Varför åker du inte själv då? Men det kan jag inte säga. Det kan man inte säga. Det vet jag väl att den personen gärna skulle göra. Om den hade ekonomiska möjligheter. 27:35 Så det kan man inte säga. 27:38 Nu känner jag också att jag har trasslat in mig i något som är rätt vad det är att säga. Någonting som triggar någon. 27:47 Det är väldigt farligt. 27:49 Det är en väldigt farlig mark att trigga människor. 27:57 Ibland tänker jag, hur skulle ett liv helt utan triggers se ut? 28:05 Nu menar inte jag att man kan säga vad som helst och så. Men Noah kan väl vara överens som att det går inte att leva ett liv utan att bli triggad i tid och otid. 28:17 Jag blir triggad hela tiden. 28:22 Som han som cyklade förbi mig här när jag åkte hit. 28:27 Som skrek åt mig. 28:29 Att jag var söndags cyklist eller någonting. Jag hörde inte exakt. 28:35 Jag blir ju extremt triggad av det. Jag vill ju åka ikapp honom och brotta ner honom. Hoppa på honom och slänga ner honom i vattnet. 28:42 Men det gör jag ju inte. För det hade jag ju inte hunnit. För han cyklar ju så himla fort. 28:46 Han cyklar så fortare än min elcykel. Vilket säger någonting. 28:55 Så vi har varit i Köpenhamn i alla fall. Jag och Harriet. 28:58 Och sen har jag gjort egna resor. 29:02 Jag har varit i Funäsdalen. 29:12 Jag har varit mycket ensam. 29:17 Men jag har också träffat betydelsefulla människor. 29:20 Ska jag säga. 29:25 Men... 29:30 Jag har varit mycket ensam. 29:33 När Harriet var hos Nina så hade jag en liten kris. Jag kände att jag gör ingenting. Jag bara sitter här. För jag har också jobbat med en grej som jag ska berätta snän. Jag skjuter på det här för att jag vill dra ut lite på detta. För jag vill inte börja avsnittet med att säga vad jag har jobbat på hela sommaren. Men det kommer snart. 30:01 Jag fick liksom som en liten kris. Jag tänkte jag måste göra någonting. 30:06 Men just det, först innan jag säger det så har jag varit i västra Sverige också. 30:12 Jag har varit i Falköping med Omnejd och Göteborg och andra västsvenska orter. 30:27 Jag har hängt med människor. 30:33 Och känt mig välsignad. Men jag har också varit ensam där. Då gjorde jag en liten fornlämningsturné. Där jag åkte omkring och tittade på gamla fornlämningar. Och där någonstans så började det skava lite i mig. 30:50 Jag kände mig så himla ensam alltså. Det är någonting med det här. När jag tog körkort för snart två år sedan. Så kände jag att nu ligger världen öppen för mig på ett sätt som den aldrig har gjort förut. 31:03 Jag delar ju inte det här intresset för utflyktsmål med någon annan. 31:12 Jag kan ibland känna mig så otroligt ensam i det att jag vill åka till någon skog någonstans. 31:18 Eller till någon gammal kyrka eller en gammal ruin eller någon plats som bär på någon berättelse. 31:26 Jag känner liksom inga andra som vill det. 31:31 Och det började kännas då när jag åkte omkring. Jag kände att den här grejen med att åka omkring ensam till olika platser, den börjar ta slut. 31:44 Behaget i det börjar försvinna. Nu känner jag mig ganska eländig faktiskt när jag åker omkring. 31:51 Och ändå så har jag det här djupa, nästan passionerade intresset när jag försöker snöa in på den här platsen. Hur såg den ut på järnåldern? Jag läser och jag sitter och dricker kaffe och jag fantiserar och jag tänker och jag lägger tanke på tanke. Det är så mysigt, men jag börjar också känna att det bara tar ut sin rätt nu. 32:10 Ensamheten i det. 32:15 Så jag... 32:18 När jag sen åkte norröver, när jag åkte till Funäsdalen. 32:25 Alltså jag åkte genom Dalarna och hälsade på pappa och mamma och sen gjorde jag lite andra stopp. 32:31 Och sen hamnade jag då i Funäsdalen och där stannade jag ett par dagar. 32:36 Och jag hade inte bestämt innan någonting vad jag skulle göra eller så. 32:41 Då kände jag mig ganska eländig om jag får vara helt frank. Och det får jag ju, för det är ju min podcast. 32:52 det där mållösa resandet som är så himla härligt på ett sätt kan ju också vara en sån djup ensamhet man har så mycket tankar som man inte har någon att bolla det med och då blir det ju jättetungt för jag kan som sagt, jag känner ingen som vill göra de här typen av resor med mig folk vill åka till stränder och till storstäder och jag Jag tyckte det var väldigt jobbigt. Så där i Funäsdalen så hade jag som en liten kris. 33:25 Jag åkte limbana upp på det berget där, Funäsberget eller vad det heter. 33:33 Och jag har ju någon typ av höjdskräcksrelation, en relativ höjdskräcksrelation. Jag är inte rädd för höjder i sig, men vidder liksom. 33:45 Så jag gick ju omkring och försökte stävja de där känslorna också. 33:50 men jag är ju så duktig på det nu jag är ju verkligen stolt över det som när jag får de här små panikångest grejerna av stora vidder så kan jag ju på riktigt bara sitta där med de här känslorna nu på ett helt annat sätt men däremot så kom det ju då en massa sorg när jag var där uppe jag var liksom jag kände ju att jag jag var liksom ensammas på jorden på en plats där det kryllade av tyska turister då Och jag gick längs med sjön där. 34:23 Mellan, vad kallas det för, de här helt runda bergen. 34:29 Det heter något särskilt. I alla fall väldigt vackert. Jag gick där själv och kände mig som när jag precis hade börjat scenskolan. 34:41 När jag också gick och gick och gick. 34:44 Och bara tankarna, bara mal och mal och mal. Och det finns ingen utväg liksom. Det blir bara, det är som en orm som biter sig själv i svansen. Och jag gick till något ställe som sålde smågodis. Och jag köpte alldeles för mycket smågodis. Och jag tog mig hem till hotellet. Och jag käkade upp alltihop och mådde jättedåligt på hotellrummet. Och sen sov jag ingenting på hela natten. 35:06 För att tankarna bara malde och malde. 35:09 Och det förvärrades ju också av att jag hade bestämt mig att jag skulle åka hem dagen efter. 35:14 Och då var jag så nöjig. Så blir man nöjig. Hur ska jag köra imorgon? Hur ska det gå? 35:21 Och till slut så somnade jag i alla fall. Och så sov jag fram till utkäckning. 35:27 Och på vägen hem så kände jag så här. Jag vill ändå ha gjort någonting som betyder någonting här. Inte bara åkt till Funäsdalen. Åkt upp på ett berg och ätit smågodis. 35:40 Så jag... 35:44 i närheten av Funestalen så finns det en gammal krater från ett meteoritnedslag det kan också vara någon typ av inlandsis relaterad grej men det kan man tror att det är en meteorit som slog ner där för tusentals år sedan Och så dit åkte jag. Och så satt jag där och tittade och försökte känna historien. Och då började jag ju då googla och leta och läsa saker. Och då upptäckte jag att det finns någonting som heter Tännes ögongnejs. 36:18 Som är en sten som finns där. 36:23 Och den är mycket gammal då. 36:25 Den bildades för 1,7 miljarder år sedan. 36:29 Just den stenen. 36:34 Jag la ut det här på Instagram för ett tag sedan. 36:36 Då var det många som skrev att all sten är gammal och så. Och det stämmer ju, men all sten är inte alls lika gammal. 36:44 Jag har en kalksten till exempel i mitt hem som är kanske 500 miljoner år gammal eller kanske 200 miljoner år gammal. Den är ju fascinerande på det sättet att all kalksten är liksom rester av liv. 36:59 Förhistoriskt liv. 37:01 Det är häftigt. Men jag insåg att jag aldrig medvetet har hållit i någonting som är äldre än dinosaurierna. Allt liksom. 37:12 Inte allt. 37:13 Inte äldre än livet. 37:17 Och då bestämde jag mig för att den här resan ska ha skett av ett enda skäl. 37:24 Och det är att jag ska hitta den där ögongneisen. 37:28 Och så då stannade jag längs med vägkanten i en parkeringsficka. 37:34 Och gick ut i rikesrenen och letade och hittade en sån där sten. 37:39 Och den är ju så omärkvärdig. 37:42 Det är liksom en grönsvart sten med rosa, röda små prickar i. 37:52 Som ser ut som små ögon. 37:54 Därav ögongnejs. 37:57 Och de är röda för att det är järn i dem. 38:04 Och det här bildades alltså djupt ner i jordskorpan för 1,7 miljarder år sedan. Så då stod jag där och höll den här dammiga, oansenliga icke-stenen i min hand och tittade på den. Och så sköljde jag av den med vatten. 38:21 Och så satt jag där rikesredare och så snyftade jag. 38:26 För att det finns ju någonting väldigt... 38:31 Jag är liksom så himla tacksam somna. Över att jag är med mig i den här ensamheten. Som jag stundtals brottas med. 38:45 Jag är min egen vän här. 38:50 och i det läget så upplever jag nästan som ett slags och det blir tydligt nu när jag pratar om det ett slags kärlek som jag om jag får betrakta det utifrån för ett ögonblick skulle vilja titulera sund egen kärlek riktig egen kärlek bärande egen kärlek Jag älskar helt enkelt mig själv. På det sättet att jag är med mig själv där. 39:23 Jag lämnar inte mig själv. Jag skulle kunna göra det. Det finns till exempel ett scenario som jag har ägnat mig åt en hel del tidigare. Och det var ju när jag drack. 39:34 Det var även på ett sätt, för mig just nu i alla fall, ett sätt att lämna mig själv. 39:39 Överge mig själv. 39:41 Och gudarna ska veta att det hade väl passat alldeles utmärkt i stunder av den där typen av ensamhet. Det alkoholen gjorde var ju att tvätta bort allt det där. 39:55 Livet blev ju bara la-di-da. 40:02 Men det finns inte i min värld, förstår du? Det finns inte i min... 40:08 Alltså jag tänker på det ibland. 40:11 Nu hade det varit skönt med den utvägen. Men det är aldrig i närheten av någonting jag vill. På riktigt vill. 40:24 Utan det jag på riktigt vill är att sitta med den där stenen i handen. Och det gör att jag älskar mig. 40:32 Jag älskar mig. Ehm. 40:38 Och sen åkte jag hem. 40:42 Och sen har det faktiskt inte hänt någonting mer. Förutom, och nu ska jag räkna upp en massa olika saker. Några av dem kommer vara sanna. Och annat kommer vara falskt som vatten. 40:56 Vad det nu betyder. Det är ju med en filma. 41:01 Falskt som vatten. 41:03 Jag undrar på vilket sätt vatten är falskt. 41:08 Vatten är väl ganska sant, är det inte? 41:15 Om du vaknar av att du blir slängd i iskallt vatten. 41:19 Det är väl något av det mest otvivelaktiga du kan uppleva. Även om du kanske i ögonblicket ifrågasätter. Vad fan är det som pågår? 41:30 Men det råder ju ingen tvekan om arten av din upplevelse. Jag är blöt och kall. 41:38 Men i alla fall då, icke i någon typ av ordning, bara räkna upp här. 41:45 Jag har, jag måste tänka lite, för jag vill att det ska vara lite ambivalent. Jag vill att det ska kännas som att man inte riktigt vet om det är sant eller falskt. Så då måste jag dels rekapitulera saker som faktiskt har hänt och också hitta på nytt. 42:06 Jag har haft en överproportionerlig mängd soppåsar som har gått sönder i sitt kärl och läckt ut en massa äckarpeckar i själva kärlet. Varav jag har fått lov att tvätta hela det där plastkärlet som påsen ligger i. 42:25 Det har hänt alldeles för många gånger. 42:29 Jag har spelat in ett avsnitt av Somna med Henrik under sommaren. Och det har redan sänds eller lagts ut. 42:38 Och jag har dykt djupt djupt ner i något nytt. 42:53 Och jag har byggt en app för att somna med Henrik. 43:03 Innan du nu rusar iväg och säger att det kan väl inte vara sant så vill jag bara säga att det är faktiskt sant då. 43:12 Jag har byggt en app för att somna med Henrik. 43:16 Och jag har byggt den helt själv. 43:18 Jag hade, ska jag säga, ovärderlig hjälp av min kompis Marcus. Eh... 43:27 Han är en jättefin människa. 43:35 Vi hade en middag och han bjöd på middag dessutom. Han köpte med sig mat hem till mig. Sen satt vi en hel kväll och han berättade om lite olika setups man skulle kunna göra om man vill bygga en app för en podd. 43:52 Sen började jag med det och på midsommarafton Så satt jag själv på balkongen och byggde appen. 44:03 Och sen har jag hållit på och putsat på den hela sommaren. Och nu är den faktiskt ute. Den finns bara till iPhone än så länge. 44:11 Så det går inte att ladda ner den om du har en Android. Jag ska bygga den till Android också men det är liksom lite knepigare. 44:19 Och sen så ja du hittar den i App Store helt enkelt. 44:27 Och den är ju fortfarande helt ny så det kan ju mycket väl hända att det finns en massa barnsjukdomar i den men jag har testat den hur länge som helst nu och jag känner att den bär ändå i stort sett. Jag har inte hittat några fler fel, ta i trä. 44:40 Jag är lite rädd och nervös över att ge mig in i den här appvärlden. Det är en helt annan sak att administrera en digital produkt som är ett användargränssnitt. Det är inte som att ha en podd som bara är min röst. 44:59 Men jag fantiserar sådana om att så småningom göra Somna med Henrik-appen till poddens huvudbostad. 45:13 Inte än, men någon gång i framtiden. Jag tror verkligen på att så småningom centralisera hela grejen kring Somna med Henrik till en plats som är mer... 45:27 Även om jag just nu är beroende av precis som det alltid är. 45:33 Om man vill prenumerera på appen det behöver man inte göra. Men om man vill det då måste man göra det via Apple. 45:40 Så det är återigen ett amerikanskt bolag som sitter som en grind hela tiden. 45:45 Men på sikt kanske man kan bygga sig en värld som är helt och hållet min. Där jag tar betalt eller inte betalt för min produkt. Där jag kanske säljer spons eller något i min egen grej. Alltså någonting sånt. 46:02 Det känns som en väg inför framtiden. Så om du vill, om du känner dig hågad. Man kan lyssna gratis på avsnitten i appen också. 46:15 Det är precis som vanlig lyssning då. 46:18 Och jag tjänar inga extra pengar på det eller så. Det är precis som vanligt. Det är samma feed så att säga. 46:26 Men man kan också betala då om man vill. 46:29 Och då är det viktigt bara att om man redan har en prenumeration på sådana med Henrik Premium så ska man inte ha två igång samtidigt. Det är inte samma prenumeration så att säga. 46:42 Jag valde alltså att vänta med den här nyheten tills ända inne hit på i avsnittet för att jag ville att det ska börja väldigt försiktigt. 46:51 Jag är lite rädd över att plötsligt ska jag sitta med 200 000 arga mejl från människor som säger det funkar inte. Och så ska jag vara själv ansvarig för jag är alltså helt ensamt ansvarig för detta. Jag har ingen som har hjälpt mig förutom Marcus som satte igång mig. Jag har gjort det här helt själv. 47:11 Jag är jättestolt om Alli. 47:14 Jag hade aldrig klarat det utan hjälp av Google Code. Nej. 47:20 Google Code. Vad är jag för en boomer? 47:23 Claude Code. 47:25 Jag hade aldrig klarat det utan hjälp av generativ AI. 47:30 Och det är otroligt och det skulle jag kunna prata mig varm för. Men det ska jag låta bli. 47:38 Men jag har alltså byggt någonting nu som Det jag aldrig hade klarat annars. 47:43 Alltså det är på riktigt så att det är situationer som jag har varit i där jag har bara känt om detta hade varit bara för sex månader sedan så hade jag gett upp. 47:53 Allt hade stannat här. 47:55 Men det känns precis som att flyga. 47:59 Alltså detta, att bygga en digital produkt. 48:04 Det känns som att allt jag kan tänka ut kan jag också göra nu. 48:08 Minsta lilla fantasiskiftning kan jag nu göra i verklighet. 48:14 Och det är en helt otrolig känsla som jag vill... 48:22 Vad vill jag göra med den? Jag vill presentera den för dig som ett litet case. 48:30 Men sen har jag faktiskt inte badat en enda gång på hela sommaren. 48:35 Och det kan vara helt sant. Men det kan också vara att jag ljuger som en häst travar. 48:45 Men det är helt sant. 48:48 Eller falskt. 48:50 Att jag inte har badat en enda gång på hela sommaren. 48:55 Det är någonting med detta att vara ensam och bada som gör att jag känner mig ganska ointresserad av det. 49:04 Men det beror på att jag bor där jag bor. 49:07 Jag tror att om jag hade haft en alldeles ensam, ostörd liten insjö in vid där jag bor så skulle jag bada oftare. 49:17 Jag är inte emot att bada. 49:19 Men jag tycker inte om stränder med mycket folk. 49:23 Och här där jag bor är det mycket folk på alla stränder. Och det plaskas och stänks och smörjs in och pratas aktier. 49:36 Och jag är väldigt ointresserad av, speciellt när jag är ensam då, att sitta på en strand med någon bok och Bada är lite aktivt också för mig. 49:51 Det är inte något som jag kan ägna mig åt till 45 minuter. Kommer du ihåg när man var liten? Du kanske fortfarande är sådant som... 49:59 Men kommer du ihåg när man var liten och man bara hoppade i vattnet? Och sen var man i vattnet i en timma. Nu måste du gå upp, sa mamma. 50:08 Ja, snart, sa man, sånt som man huttrade. Sånt har jag aldrig varit då. 50:13 Och jag är fortfarande inte. När jag badar, då badar jag en kort stund och sen går jag upp. 50:19 För det är inte mitt... 50:24 Det är inte mitt typ av tillstånd. Detta att vara nedsänkt i vatten. 50:32 Jag tror att den största flaskhalsen för mig simmemässigt, badmässigt är att jag gärna skulle vilja vara ostörd. 50:41 Jag har ju aldrig riktigt trivts heller med att gå omkring utan kläder. Jag känner mig självmedveten och ansträngd. 50:52 Och det gör mig... 50:56 Obekväm ju. Så det har jag gjort eller inte gjort jättemycket i sommar. Badat. 51:09 Jag såg en buss i sommars. 51:13 Det var en gubbe som körde om mig också på insidan på vägrenen. Det har aldrig hänt mig förut när jag åkte söderut motorväg. 51:22 Då var det en gubbe. Jag vet inte om det var en gubbe. Jag såg inte vem det var som körde. 51:29 Men jag tror av någon anledning så tänker jag att det var en man. Det är den första känslan. 51:37 Att köra om i vägrenen på höger sida av mig. Jag låg i högerfilen då. 51:44 Det är en annan sak jag inte förstår nu när jag har kört så mycket. Den här långa kön av människor som ska köra om. 51:53 Om man ligger bakom en lastbil som kanske åker 80 på en 100-väg. Då blir alla galna för det är 20 kilometer i timmen mindre än vad man får köra. 52:07 Då ska alla köra om. Då kan jag ibland känna att det är så himla bekvämt att ligga bakom den där lastbilen. 52:15 För då kan jag bara slappna av. Jag är här i min lilla ficka här bakom. 52:23 Det kan vara hundra bilar ibland som ligger i en lång, lång, lång kö för att köra om. 52:30 Och de ligger nära varandra. Och då har jag märkt att jag börjar göra så här konstiga, ryckande, skakande rörelser på huvudet. 52:40 För att jag vill på något vis visa alla att jag tycker de är dumma i huvudet. Jag tänker, vad tänker ni? 52:47 Tänker ni att ni är helt? 52:50 på räls här eller tänker ni att alla bilar här kommer göra sitt jobb nu alla bilar i den här långa kön som kör om den här lastbilen alla kommer att följa trafikregler inte göra några misstag inte plötsligt bromsa eller svänga konstigt Alla kommer bara göra precis som jag förväntar mig att de ska göra. Så jag kan ligga här nu en meter bakom den här bilen i hundra kilometer i timmen och vänta på att den här långa, långa kön av bilar ska ge mig möjlighet att släppa in mig igen i högersidan. 53:26 Jag förstår inte hur man kan vilja ta den risken. 53:36 Och sen var jag med om en OT-grej också. Det var också så här, apropå det här med att ta risker. 53:41 Jag hamnade bakom en någon slags vägarbetningsmaskin som gick i 30 då. På en 80-väg eller något kanske. Också i Västergötland. 53:53 Och det var en så här kurvig väg. 53:56 Och jag såg att det var så här heldraget då i mitten. Men då slutade det vara heldraget. Och då tänkte jag, men här borde jag ju kunna köra om den här maskinen. 54:06 Så jag gjorde det. Jag såg också, jag hade sikt. Jag såg att det var inte någon som kom i möte. Men då svängde vägen för snabbt. Jag hann inte reagera riktigt. 54:17 Plötsligt var det heldraget igen. Och jag hade ingen sikt. Och jag insåg i några sekunder att nu kan det komma någon. Och då har jag ingen chans här. Så jag tog chansen att köra ut den här... 54:33 sträckningen på vägen sa att nu får du det så jag litade på den snarare än på min egen min egen varseblivning det hände ingenting men då tänkte jag att det är så här som olyckor händer tänkte jag den här typen av sekundgrejer när man tänker att man är alldeles säker på någonting och då tänkte jag att jag måste försöka i livet i stort inte bara i trafiken tänka att jag har inte alla svaren har de inte. 55:05 Jag har dem aldrig någonsin och att det kan vara någonting som man kan vara väldigt hjälpt av. Den typen av inställning till livet. 55:12 När det kommer snabba förvissningar. 55:15 Som till exempel när jag sitter i Funäsdalen och inte kan sova. Och känner att jag är ensamast på jorden och att jag kommer att åldras och dö ensam. Och... 55:29 ingen någonsin kommer att förstå mig eller hålla om mig då kan jag stötta mig själv med att säga att jag har faktiskt inte alla svaren jag har faktiskt inte alla svaren det här är bara den här känslan just nu är jag som kör om på den här lilla korta snutten väg när jag upplever att jag har situationen under kontroll Jag har träffat bebisar också i sommar. 56:04 Flera stycken bebisar. Och... Ja, vad ska man säga sådana? 56:11 Det är ju typ hela världen. 56:14 Det är ju det finaste som finns på riktigt. 56:18 Jag vet inte om jag är så sugen på en egen bebis igen. 56:22 Även om ibland så känner jag ju att jag är ledsen över att den tiden är över med Harriet. Och att jag skulle ju inte liksom Kasta en bebis ut med badvattnet för att använda den liknelsen fel. 56:42 Jag skulle gärna vilja ha den tiden igen. 56:45 Kanske inte... Ibland när jag tänker på om jag skulle bli pappa igen så tänker jag att då har jag liksom... 56:56 Mycket som jag kände att jag kanske inte riktigt skulle orka med. Det här med dagis igen. Förlåt, förskolan igen. 57:03 Bara det här med skola. Nu är min unge snart färdig med grundskolan. Det är liksom helt otroligt. Jag är så glad över det. Jag är så tacksam över att den här skiten är över. förlåt om du är lärare jag ber om ursäkt men alltså det är det är ju fruktansvärt det här man tvingar våra barn att gå igenom men det är ju så mycket som inte är rätt så mycket som inte stämmer men Alltså det skulle jag ju inte, det känner jag mig osugen på. 57:39 Men det här med att ha en bebis igen. Det är så mycket jag skulle göra annorlunda om jag hade en bebis igen. Jag skulle bara ge mig själv all tid i världen med detta lilla barn. 57:51 När Harriet var bebis, då hade jag bestämt mig för hur det skulle bli. Jag hade tänkt att jag ska skriva och jag ska gå runt och fika och hon ska ha det mysigt och bara sova och ligga och titta på mig med sina... stjärnklara ögon när jag skriver nästa stora roman och sånt det går ju inte för hon vill ju inte, hon hade sin egen agenda men om jag blev pappa till en bebis nu så skulle jag ändå jag skulle utnyttja den tiden till att bara vara helt jäkla oskriven och jag skulle inte jaga upp mig så mycket för det gör man ju när man är första gångs förälder jag skulle inte jaga upp mig så jag skulle bara Jag skulle vara förvissad om, eftersom det är jag nu. 58:37 Att det blir svårare sen, det här är den enkla tiden, så skulle jag säga till mig själv. 58:44 Och så skulle jag njuta av att bara ha den här. 58:52 vidunderliga varelsen in till mig som en bebis är ibland kan jag få såna här svallvågor av minnen och längtan tillbaka till när Harriet var liten och hon hade sovit i sin spjälsäng och jag var ute i vardagsrummet eller något och så hör man hur hon vaknar ropar något fast utan ord och jag kommer in i det mörkret och hon står där med rufsigt hår och alldeles röd om kinnorna sådär som små barn blir när de har sovit Sådär illröd, nästan som clownsmink. 59:27 Och då kan jag bli alldeles varm av saknad. 59:33 För den tiden är över med min lilla unge. 59:38 Hon kryssar mellan olika second hand butiker i Köpenhamn som hon har hittat själv. 59:47 Säger åt mig att hålla hennes väska medan hon går in i olika provhytter. 59:52 Och jag står. Jag har varit inne i så mycket kläbutiker i sommar. Somna. 59:58 Jag har stått med väskor och påsar i händerna. 60:07 Och jag har aldrig varit lyckligare.